Forskare har gjort en fascinerande upptäckte: genen NOVA1 kan vara avgörande för utvecklingen av mänskligt språk. Denna gen innehåller instruktioner för att producera ett protein som spelar en avgörande roll i hjärnans utveckling, genom att koppla samman och reglera det genetiska materialet (RNA) i neuronerna. Detta gör den till en nyckelaktör i historien om hur vi lärde oss att kommunicera.
RNA fungerar som en budbärare, som bär instruktioner från genomet till cellerna där proteiner byggs. Även om andra däggdjur också har genen NOVA1, är den mänskliga versionen unik. Den skiljer sig genom att den ersätter en komponent av det resulterande proteinet: en aminosyra som kallas isoleucin ersätts av valin. Denna förändring, även om den är subtil, kan ha gjort en stor skillnad för vår förmåga att tala.
Överraskande kopplingar
Forskare har observerat att denna gen kan ha påverkat evolutionen av vår förmåga att tala. En nyligen publicerad studie i Nature Communications stöder denna teori, och avslöjar att vissa mutationer i NOVA1 är kopplade till fördröjningar i mänsklig utveckling, inklusive svårigheter med talet. Vissa av dessa mutationer är ansvariga för en neurologisk störning som påverkar rörelsen, vilket tyder på att avvikelser i NOVA1 kan hindra både motorisk och språklig utveckling.
För att genomföra studien använde forskarna tekniker för genredigering på möss, och modifierade deras NOVA1 för att matcha den mänskliga versionen. När de analyserade RNA-kopplingarna i deras hjärnor, fann de likheter i sekvenser relaterade till hjärnans utveckling, men inte i de som kontrollerar vokalisering. Detta tyder på att vår talförmåga kan vara unik.
Dessutom visade experimenten att den mänskliga versionen av genen NOVA1 förändrade frekvensen och musikaliteten hos de ljud som mössen avger, vilket påverkar hanarnas parningsrop, vilket indikerar en djupare relation mellan denna gen och vår kommunikation.
Språkets evolution
Forskare stannade inte där. De analyserade åtta genomer från moderna människor och fyra från våra forntida släktingar, neandertalarna och denisovarna. De upptäckte att ingen av dessa släktingar hade samma version av genen NOVA1, vilket stärker idén om att denna variation kan ha gett Homo sapiens en fördel i verbal kommunikation, vilket gynnade deras överlevnad.
Trots dessa fascinerande upptäckter varnar forskarna mot att använda termen ”språkgen” för NOVA1. Detta beror på att det troligtvis finns andra gener som också är avgörande för talutvecklingen. Tidigare ledde upptäckten av genen FOXP2 till dess smeknamn som ”talgen”, men det visade sig att den inte var exklusiv för människor, vilket tyder på att NOVA1 kan vara en del av en bredare uppsättning gener som samarbetar i talets bildande.