Det skulle kunna vara vilken flygplats som helst i världen: ett bagageband som snurrar utan brådska, blinkande skyltar, människor med resväskor och brådska i blicken. Endast en detalj avslöjar platsen: de kinesiska tecknen på skyltarna. Det är Peking, men det skulle också kunna vara São Paulo, New York eller Dubai. Denna så bekanta, nästan utbytbara scen, avslöjar en oroande sanning om nutida arkitektur: världen är full av utrymmen som, trots att de ligger i olika länder, liknar varandra för mycket.
Den franske etnografin Marc Augé myntade termen ”icke-platser” 1995 för att beskriva dessa homogena och anonyma utrymmen som vi hittar över hela världen, som flygplatser, köpcentrum och snabbmatskedjor. Det handlar om platser som inte riktigt är destinationer, utan transitpunkter där människor passerar, men inte stannar.
Förvirringen av gränsöverskridande utrymmen
Dessa miljöer är en direkt kontrast till den kulturella chocken som kan uppstå när man landar i ett främmande land. Den berömda kocken Anthony Bourdain upplevde detta på sin första resa till Japan, där han valde en Starbucks istället för en lokal bar, och kände sig som en främling i en kultur som pulserade.
Flygplatser är i detta avseende perfekta exempel på vad populärkulturen kallar gränsöverskridande utrymmen. I fiktionen är dessa platser ofta portaler till andra världar, som Edens lustgård i Narnia eller den vita korridoren i Matrix Reloaded, där varje dörr leder till en annan verklighet.
Men den överdrivna neutraliteten hos dessa utrymmen kan bli lika oroande som någon annan form av skillnad. Ett intressant fenomen som har uppstått ur denna idé är backrooms, en urban legend som uppstod 2019 på forumet 4chan. Det beskrivs som en oändlig labyrint av tomma och monotona rum, som fångar dem som av misstag går in i denna parallella värld.
Men vilken koppling har detta till vårt dagliga liv? Fram till 1800-talet var arkitekturen rik på ornament och detaljer. Byggnader var prydda med gargoyler, kolonner och valv som speglade de lokala kulturerna. Men med modernismens framväxt under 1900-talet inleddes en trend mot minimalism. Adolf Loos hävdade att kulturell utveckling innebar att ta bort utsmyckningar från vardagen, vilket ledde till skapandet av sober och funktionell arkitektur.
Denna transformation har lett till en proliferation av skyskrapor med glasfasader, som de vid World Trade Center, som, även om de är ikoner för modernitet, har homogeniserat våra städer och gjort dem till opersonliga utrymmen. Resultatet är enorma urbana centra som liknar flygplatser, där kulturell mångfald och lokal identitet utspäds i ett hav av glas och stål.
Således blir dessa byggnader labyrinter som suddar ut essensen av vad som borde vara ett hem. Städer är i grunden platser där människor lever, och det är svårt att känna att en plats är ett hem om den saknar egenskaper som gör den unik.